Att grappa kommer från Italien vet alla. De flesta anser dessutom att grappa är brännvinsliknande starksprit som man dricker för att smälta maten, inte för att det smakar gott.
Grappa framställs av drav, på fackspråk, i det här fallet franska, även kallat marc. Drav är samlingsnamnet på de kvarvarande resterna av de druvor som pressats till saft för framställning av vin. I svunna tider var det vanligt att italienska bönder hade sålt sitt vin redan på rankan, d v s vintillverkaren fick vinet levererat till sig i skördetid. Vinbonden hade redan fått sina pengar. Om det var ett gott år, var vintillverkaren nöjd eftersom priset inte gick att omförhandla. Om det var ett dåligt år, fick bonden vara nöjd över sin lilla, men säkra, lott. I vilket fall så var det bara att leverera druvorna, se glad ut och ta med sig dravet hem igen. Det bestod av vindruvsskal, kärnor och stjälkar. Vintillverkaren hade ingen glädje av det, men vinbönderna var uppfinningsrika och kunde gott ta tillvara detta överskottsmaterial. Man kunde pressa samman det, torka det och sedan använda det som bränsle. Man kunde ta fram kärnorna speciellt, pressa dessa och framställa olja för matlagning, och så kunde man förstås göra grappa.
Grappa får man sedan 1951 kalla dryck som destillerats, utan tillsatser, till aqua vitae (brännvin) från marc. Efter det att man inom EU antagit reglering nummer 1579, i maj 1989, har benämningen grappa dessutom begränsats till destillat av drav framställt i Italien. Detta är förklaringen till att den akvavit som framställts av till exempel Wannborga Win, på Öland, kallas för en grappa-liknande digestiv, snarare än bara grappa. Grappaliknande drycker tillverkas också i Frankrike, Tyskland, Schweiz och Österrike, men får alltså inte heller kallas för grappa.